Ljuskopparnas historia

När jag besökte redaktionen där jag jobbade förut var mina journalistkolleger så klart nyfikna på vad jag håller på med när jag inte skriver. Ja, det hör liksom till journalistens dna att vara nyfiken. Vi gillar att berätta också så jag bredde villigt ut mig om vackert gammalt trä, känslan av att syssla med återbruk och att utforma egen design för inredningsdetaljer.
En sak jag klurade på var hur jag skulle hitta ljuskoppar till mina ljusstakar. För jag vill ju helst inte köpa nytt, vill hellre hålla mig till återbruk.
-Såna har jag, massor, du kanske tycker om dem, sa Thomas på sitt stillsamma sätt.
Hurra!

Det visar sig att han har en tunna hemma på gården här i Bergslagen, och i den ligger de. De små släta, fina, neutrala ljuskopparna.
Det är Thomas pappa Arne Eriksson som gjort dem. Arne var utbildad i så kallat klensmide. Han drev ett företag som fick hans namn, A Erikssons konsthantverk. Det blev till ett familjeföretag så även Thomas har stått och knackat mässingshjärtan i några år.
De jobbade i första hand med silver, koppar och mässing. Där tillverkades bland annat lampetter, luciakronor och ljussläckare. Dessutom tillbehör till folkdräkter, ni vet såna där utsirade smycken, söljor, knappar och spännen.
-Vi gjorde till Noradräkten men också till dräkter i Värmland och Dalarna. De här grejerna såldes på marknader men också i hemslöjdsbutiker överallt, även i Norge och Amerika, berättar Thomas.

Den lilla verkstaden fanns i Striberg, utanför Nora från början på 1970-talet till mitten av 1990-talet. När Arne blev sjuk och sedan avled avvecklades företaget och sedan dess har de små ljuskopparna legat där och väntat på bättre tider. Alltså egentligen på mig.
-De är gjorda av 0,5 millimeters stålplåt, och var nog tänkta till järnlampetter som det aldrig blev någon större produktion på, säger Thomas.
Han förklarar att man först fick slå dem åt ena hållet, sedan glödga dem så de blev mjuka igen och kunde slås åt andra hållet innan den lilla kragen kunde formas. Försöker man pressa dem i ett stycke så spricker de, får jag veta.
-Vi gjorde likadana i mässing, och även med manschetter fastsatta på dem. Men av dem finns inget kvar, säger Thomas.
Så synd, tänker jag.

Men jag är oerhört tacksam för att jag får använda de fina ljuskopparna från A Erikssons konsthantverk på mina personliga och unika ljusstakar, bara fyra mil från tillverkningsplatsen. Även om de aldrig varit monterade förut måste väl detta i alla fall nästan räknas till återbruk. Eller heter det tillvaratagande, kanske.
Tack Arne och Thomas!